Det finns många vägar till en god interpretation och så länge de fungerar är de bra. Jag tänker inte ta upp ”receptet” till Liederinterpretation som man lär ut i Tyskland, dels pga att jag inte kan tillräckligt om den, men framför allt för att den oftast beskrivs som en mall för Tysk Liederinterpretation mer än ett verktyg på vägen till ett konstnärligt uttryck. Som ett exempel kan jag nämna en recension en vän till mig fick när han framförde ”Winterreise” i Tyskland. ”Det var uppenbart att han hade analyserat texten väl och framförde verket med stor känsla och inlevelse, men jag saknade interpretation.”

 

Stanislavski

Den enda renodlade teknik för scenisk gestaltning på operascenen jag arbetat med i min utbildning har varit Stanislavskimetoden, där man jobbar väldigt mycket med undertexter. T ex kan du säga ”Jag hatar dig” samtidigt som du tänker ”Jag älskar dig”, enkelt beskrivet. Jag har haft stor nytta av det och använder det fortfarande, men jag tycker det funkar ganska dåligt som ett fundament. Först och främst menar man väldigt ofta exakt det man säger och då föredrar jag att arbeta med den underliggande känslan och har sålunda listat ut en egen teknik.

Jag är med största säkerhet inte den enda som kommit på det här och tekniken finns säkert nedskriven hos i någon större dramatikers verk, men jag kom faktiskt på det på egen hand. Jag tänker göra ett försök att beskriva arbetet med den med utgångspunkt från någon som inte har något konstnärligt uttryck alls. Oftast är det så vi börjar, och det här problemet kan följa en långt upp i vuxen ålder pga hämningar av olika slag. Då är det bra att kunna bryta ner känslorna i sina minsta beståndsdelar och börja där.

 

Jussi

Det allra enklaste är att följa Jussi Björlings recept. En titt i hans privata noter får en att gapskratta, eftersom det är så blasfemiskt enkelt och genialt på samma gång. Sur gubbe, glad gubbe, ledsen gubbe, arg gubbe osv. Små emojis oplacerade på strategiska ställen i noterna som han sedan följde slaviskt. Om man är lat så kan man nöja sig med det, för man har faktiskt gjort halva jobbet.

Men vi vill ju mer, eller hur? Föreställ dig någon som sjunger Lascia Ch’io pianga och ser ut som en tiggande hund rakt igenom. Det räcker liksom inte. Testa det här.

 

Jussi 2.0

Om vi förutsätter att vi har dessa grundkänslor: Sur, glad, ledsen etc, och övar på dem framför spegel tills man kan framkalla känslorna på kommando. Har man problem med det hjälper det att återkalla minnen som stämmer överens. När man gjort det sätter man igång att kombinera känslor. Kan man vara ledsen och arg på samma gång. Klart man kan, alla har känt det. Men nu, utan att återkalla minnena lägger du ledsen och arg på varandra och ser vad det gör med dig. Testa sedan att stapla så många känslor på varandra du kan. Det är lite som att bygga ett torn av klossar. Vid något tillfälle blir det tämligen absurt. Jag vet inte om man kan vara, Ledsen, arg, glad, kåt, trött, skitnödig, you name it, på samma gång men testa.

Sen kan vi ta t ex. Sången till livet ur Tosca. En man som i väntan på sin avrättning. Han är ledsen, det är onekligen så. Men det räcker inte här. Han är också rädd, och det är det minsta vi behöver som utgångspunkt. Han kan också vara arg på grund av orättvisan i situationen, eller så väljer du att lägga till det senare. Hans första ord är ”Jag minns hur stjärnorna lyste”. Ett vackert minne. Kanske dra ner på ilskan till att börja med, vi har en lång väg och det stegras hela tiden. Kanske minnet gör honom lugnare för ett ögonblick. Lugn är ett nytt adjektiv att lägga på stapeln.

Nåja, så kan man hålla på att leka. Det är en metod som kan verka väl teknisk och trubbig, men det hjälpte mig och kommer man fram till målet spelar det ingen roll hur man nådde dit. För den som sliter med hämningar är det perfekt att bryta ner det på det här sättet. Börja med ett intellektuellt arbete och ta känslorna i lagoma doser.

Är du ung och tycker att du inte upplevt tillräckligt av livet för att gestalta vissa roller är den här metoden också utmärkt. Sen man föddes har man varit både ledsen och arg. lägg ihop dem och du får förtvivlad.

Numera behöver jag aldrig tänka såhär, det sköter sig själv. Faktum är att har man gjort det här jobbet finns alla de här staplarna av känslor i din själ att hämta när du behöver dem. Detaljarbetet behöver du bara göra när du stöter på något nytt.

Malmö 2019-03-30

Patrik Forsman